Kärlek är något fint, något underbart, något alla strävar efter.. Eller? Varför är det så viktigt att dela livet med någon, varför är det så viktigt att skaffa barn? Varför är det inte accepterat att vara snart 30 utan barn? Varför måste alla ställa frågan;

"När ska du/ni skaffa barn då"

Nä men jag hade tänkte mej att 2015 den 4 juli att då, då ska jag ta och skaffa barn. För så enkelt verkar de ju vara för alla andra att svara på den frågan, eller att ens skaffa barn. Man trycker ut den och sen är mommo/moffa fammo/faffa med ungdjävlen hela tiden. Är det så de ska vara när man skaffar barn? Hur många är redo när dom skaffar barn? Kan tala om att inte ens hälften!

Och de här med att leva med någon då? Hur i helvete lyckas man med det och hur vet man när man hittat rätt? Kommer de lixom nå sken över honom eller vad? Jag blir bara förvirrad och lite smått irriterad över allt detta. Äre så här, äre detta alla ska sträv efter? Att hitta någon, någon man kan skaffa barn med? om man hittar någon, men som man inte vill skaffa barn med men leva med.. Varför får man inte de för samhället?

Jag tror jag har skrivit tusen gånger om de här "att inte veta vad man vill" och jag kommer aldrig fram till något vettigt. När ska jag veta vad jag vill, när ska jag tro att jag vet vad jag vill? Är jag en "sökare" som många beskrivit mej, kommer jag någonsin att vara nöjd? Varför har jag behovet av att testa nya jobb mm.. Finns de någon annan förutom jag som är en "sökare", de måste ju finnas.

Jag kommer aldrig veta vad jag vill och jag kommer alltid att ha delade känslor. Jag kommer alltid att sakna dej, så enkelt är det. Frågan är;
Kan jag leva med att jag alltid kommer att sakna dej, att jag inte gav dej en sista chans. Är allt de här mitt eget fel? Kan någon annan leva med att jag alltid kommer sakna dej, hade jag själv gjort de? Vet ni vad mitt svar är... Jag vet inte.